Inte bara röda rosor och blå violer och att vara eller att icke vara

mobilbild 
Det här inlägget kommer bli väldigt ovanligt för att vara från en 16-åring. Cause det är om ett ämne som verkar vara typ...obefintligt om inte smutskastat, bland typ alla "normala" under 25 år som inte använder äppellådor som bokhyllor, farfars cykel som enda farkost och halmhatt på huvudet. It's about....POESI! 
      Jo, hör (läs) och häpna. En 16-åring ska prata om poesi frivilligt utanför skolan! Whhaaa!! För så här är det. Poesi. Är. Missförstått. Väldigt. Alltid när jag säger att jag äälskar poesi möts jag av att folk tycker att faan, va tråkigt och lillgammalt och töntigt och mossigt.
     Däremot när vi i våras hade poesi i skolan under några veckor i både svenskan och engelskan, sa jättemånga (särskilt killar) att "shit, jag visste inte att poesi kunde vara så fritt och modernt!" och "Det är faktiskt rätt kul att skriva poesi" och "jag som trodde att typ all poesi var som Shakespeare...". OCHSÅVIDARE. Och det är exakt så. Folk tror att poesin aldrig ändras. Att den är likadan nu som när mister Shakespeare levde för x antal hundra år sedan, men så är det inte! Poesi nu för tiden är så annorlunda mot när rosor var röda och violer var blå eller att frågan är att vara eller att icke vara. Det är mycket öppnare, opretentiösare, inte så mycket släng med "fina" ord som ingen utom svenska akademin känner till.  Ett bra exempel är Håkan Hellström. Håkans så evigt hyllade (för de äger) texter är i allra högsta grad modern poesi - och hur nära är det till Shakespeares to be or not to be och Karin Boyes bristande knoppar? 
     Vad jag försöker komma till vet jag inte. Att man ska avdramatisera poesin kanske. Att säga att man inte behöver vara världens flummigaste människa bara för att man skriver poesi. Att ge det själv en chans också, när man är på sånna humör som är svåra att ha och göra med utan att vilja säga nåt. Formulera sig. Uttrycka sig. T ex när man är riktigt kär, eller olyckligt kär, väldigt glad eller bara allmänt nånting. Gör inte poesi så svårt, pretentiöst och komplicerat! Tänk inte så mycket, utan skriv! Jag skriver inte sällan dikter på en tio min- en kvart. Jag har sällan idéer om hur den ska sluta när jag börjar. Det behöver inte vara så förbannat eftertänkt och fullt av röda rosor och blå violer.
    Jag tänkte avsluta detta med att skriva ett stycke poesi jag skrev i förrgår, för att visa hur lätt, avskalat och opretentiöst poesi kan vara. Det var Maja som önskade att jag skulle skriva nåt om syrsorna. Så det gjorde jag! Och dessutom (förlåt jantelagen) är jag nöjd med dikten. 
 
ljudet från syrsorna,
Är det starkt eller svagt?
Melodiskt eller monotont?
Svarar alla varandra,
Eller driver varje syrsa en monolog?
Eller finns det ens syrsor i Sverige?
Är det egentligen inte gräshoppor man hör? 
Äh, vem bryr sig. 
Jag bryr mig bara om dig. 
tankar | |
Upp